En elegant kvinna i en dyr kappa gick in på stadens sjukhus. Deras relation hade länge förvandlats till en formalitet — kärleken var borta, kvar fanns bara tystnad och beräkning. Hon kom inte för att säga farväl, utan snarare för dokumenten. Men något inom henne oroade.
Vid avdelningens ingång stod en flicka på omkring tio år — ovårdad, med en plastmugg i handen. Kvinnan kastade utan att tänka pengar bredvid henne och viskade:
— Köp något att äta.
Men flickan lyfte på blicken och sa något som fick kvinnan att ångra sig djupt över sin handling. 😱😨 Fortsättning i den första kommentaren 👇👇
— Har du någonsin sagt till honom att du älskar honom?
Orden kändes som en kniv. Kvinnan stannade till, tittade sig omkring — flickan hade redan gått.
I salen låg mannen stilla med öppna ögon. Hon gick fram och tog hans hand för första gången på många år.
— Förlåt… Jag trodde vi skulle få mer tid…
Hans fingrar knöt sig svagt som svar.
Två dagar senare dog han. På begravningen grät hon öppet, för första gången utan att dölja sig bakom stolthetens mask. Senare avstod hon från en del av arvet och började hjälpa barnhem. Pressen surrade, men hon var tyst. Bara en gång sade hon:
— Ibland kan ett enda ord väcka hjärtat.
En dag kom hon tillbaka till sjukhuset. Vid minnestavlan stod samma flicka. Kvinnan närmade sig:
— Är det du?
— Tack för att du lyssnade, svarade flickan och försvann.
Från den dagen förändrades allt. Kvinnan sålde huset, lämnade sin position och försvann från societetslivet. Nu kunde man hitta henne på barnhemmet där hon läste sagor för barn.
En dag låg ett kuvert på tröskeln till hennes lägenhet. Inuti — en barnteckning: en man, en kvinna och en flicka med vingar. På baksidan stod två ord:
«Ni hann i tid.»
På våren satt hon återigen på samma bänk vid sjukhuset.
— Tack, viskade hon.
Och bredvid satte sig flickan. Samma flicka.
— Du försvann ju?
— Nej. Du började bara se.
Det var inte bara en flicka. Det var hennes själ. Den del hon en gång förlorade — och nu återfunnit.
