Jag bad min son, hans fru och deras tre barn att lämna min bostad – och gav dem bara ett dygn på sig att packa ihop sina saker och flytta ut. Jag känner ingen skuld 😢. Släktingar kallar mig en dålig mamma, men jag bryr mig inte om vad andra tycker. Jag stod helt enkelt inte ut längre med hur de behandlade mitt hem 😢. Hela berättelsen finns i kommentarsfältet ⬇️⬇️
När min make Orest gick bort, hade jag ingen aning om hur svårt det skulle bli att leva ensam. Under många år hade vi arbetat tillsammans, byggt upp vårt hem och planerat hur vi skulle njuta av ålderdomen ihop.
Men livet ville annorlunda. Orest orkade inte längre, och trots läkarvård klarade inte hans hjärta av det.
Efter att han gått bort kände jag en enorm tomhet. Kort därefter erbjöd sig min son att flytta in hos mig. Han sa att det skulle vara jobbigt för mig att vara ensam, och att han och hans familj skulle kunna hjälpa mig när det behövdes. Jag gick med på det.
De bodde då i en hyreslägenhet, utan något eget hem. Efter bröllopet fick de tre barn, och varje krona gick åt till att klara vardagen.
Jag trodde att deras närvaro, särskilt barnbarnen, skulle fylla tomrummet i mitt liv. Men verkligheten blev outhärdlig. Barnen var ständigt högljudda, krävde uppmärksamhet, och jag kunde aldrig få vila i lugn och ro.
Det var ett oavbrutet brus – skrik, springande, leksaker överallt. Min svärdotter, även om hon är vänlig, hade svårt att hålla ordning på både barn och hushåll.
Överallt rådde kaos – saker låg huller om buller, inget var på rätt plats. Jag som alltid älskat ordning, kände hur det tärde på mig.
Till slut fick jag nog. Jag sa till min son att de måste hitta något eget. Han är en vuxen man och bör ta ansvar för sin familj.
Han blev arg och hävdade att det fanns plats för alla i lägenheten och att de inte tänkte flytta. Men jag stod fast vid att jag behövde lugn och ordning – och jag hade fått nog.
Ilskan växte. Han gick till och med så långt att han försökte få lägenheten uppdelad via domstol. Men tack vare en duktig advokat lyckades jag försvara min rätt till bostaden.
Till slut packade han ihop med sin familj och flyttade tillbaka till sin hyrda lägenhet.
Nu säger alla att det är jag som är boven. Men är det verkligen så?
