Vädret hade plötsligt slagit om och temperaturen nådde över trettio grader. På skolgården sprang barn omkring i t-shirts och shorts.😀😀
Sofia, skolsköterskan, gjorde sin rutinrond i korridoren när en elev fångade hennes uppmärksamhet. Han hade på sig mörka långbyxor, en tjock jacka och… en stickad mössa. Samma mössa som han burit hela vintern, med små tofsar, dragen långt ner över pannan, ända till ögonbrynen.😭😭
Sofia rynkade pannan.
”Hej, älskling,” sade hon mjukt när han kom in på kontoret. ”Det är väldigt varmt idag… kanske borde du ta av dig mössan?”
Pojken backade ett steg och höll hårt i mössan med båda händerna, som om han var rädd att någon skulle ta den.😊😊
”Nej, tack,” viskade han. ”Jag måste ha den på mig.”
Sofia pressade inte, men hon kände en växande oro. Pojken var spänd och ryckte till för minsta rörelse av mössan, som om något hemskt dolde sig under.😍😍
När skolsköterskan till slut tog av mössan blev hon chockad.
Se fortsättningen i den första kommentaren․👇👇
Senare under lunchen pratade hon med klassläraren:
”Jag är verkligen orolig. Han har haft på sig den där mössan varje dag sedan vårlovet. Aldrig förut. Under idrotten fick han ett utbrott när tränaren bad honom ta av den. Vi valde att inte pressa honom mer.”
Oförmögen att skaka av sig oron ringde Sofia samma kväll numret i elevens medicinska journal.
”God kväll, det är skolsköterskan från din sons skola.”
En manlig röst avbröt:
”Han är inte sjuk. Vi springer inte till doktorn i onödan.”
”Jag har märkt att han fortfarande bär sin vintermössa trots värmen. Kanske har han känslig hårbotten? Eller något annat problem?”
Efter en lång tystnad kom svaret:
”Det är ett familjebeslut. Det är inte din sak. Han vet att han måste ha den på sig.”
”Jag såg också en fläck på mössan som såg ut som blod. Har han varit skadad?”
”Bara små skråmor. Vi fixar det själva. Ring inte igen.”
En vecka senare kom läraren hastigt till skolsköterskans rum, mycket orolig.
”Han har fruktansvärda huvudvärk,” viskade hon. ”Han håller sig för huvudet, vinglar, pratar knappt.”
Pojken satt på soffan med blicken fäst vid golvet och händerna mot huvudet.
Sofia knäböjde bredvid honom.
”Lyssna, jag måste titta på ditt huvud. Vi stänger dörren, ingen kommer att se.”
Han skakade, svarade inte. Sedan viskade han:
”Pappa har förbjudit att filma. Han blir arg. Och min bror sa… om någon får reda på det, kommer de ta mig. Det blir mitt fel.”
Sofia suckade djupt och tog på sig handskar.
”Det är inte ditt fel. Låt mig hjälpa dig, snälla.”
Han slöt ögonen och nickade tyst.
När hon försiktigt tog av mössan skrek pojken.
”Den sitter fast… det gör ont…”
Med antiseptika, plåster och stor försiktighet arbetade Sofia långsamt. Mössan satt som fastvuxen på hans huvud.
När den äntligen var av blev de båda kvinnor helt stela av skräck.
Det fanns inga hår kvar under mössan. Bara brännskador. Djupa, runda, varfyllda. Några färska, andra ärrade. Cigaretterbrännskador. Skärsår, inflammerade.
”Herregud…” viskade de, med händerna för munnen.
Pojken satt stilla med slutna ögon.
”Pappa sa att jag var sjuk,” viskade han. ”Min bror köpte mössan åt mig så ingen skulle märka… Han sa att det skulle gå över…”
Samma kväll hämtade polisen pappan, och pojken undersöktes på sjukhuset och placerades i säkerhet.
