— Mamma? — hördes Alex röst från dörren när han med ansträngning steg in i lägenheten.
Kvinnan som han inte hade sett på nästan två år stelnade till. Hennes ögon fylldes med tårar och hennes händer började skaka – som hos någon som just vaknat upp ur en mardröm.
— Alex… är det du?.. Är du redan hemma?.. — viskade hon och kastade sig i sin sons armar. — Jag trodde du fortfarande var i fängelse… Varför sa du inget?
— Jag ville överraska dig, — svarade Alex med ett lite spänt leende. 😱
Hans mamma rörde vid hans ansikte, händer och axlar – som om hon ville försäkra sig om att det inte var en dröm.
Han hade förändrats: blivit smalare, blicken djupare och mer mogen. Men moderns kärlek var oförändrad.
På kvällen, över en kopp te, sa Alex:
— Mamma, jag fick veta hur familjen till den där killen lever nu… den som allt det här hände på grund av.
— Börja inte igen, min son, — sa mamman mjukt.
— Jag måste. De lever i fattigdom. Hans fru är svårt sjuk, och dottern är helt ensam. Jag… jag vill hjälpa dem. 😢
— Efter allt som hänt? — sa mamman förvånat.
— Ja. För om allt hade gått annorlunda, kanske jag inte hade suttit här framför dig nu. Och då hade ingen kunnat hjälpa dig.
Några dagar senare åkte Alex hem till dem – och det han såg där skakade honom djupt.
Fortsättning i första kommentaren.👇👇
Dörren öppnades av en sexårig flicka med en allvarlig och trött blick.
— Är din mamma hemma? — frågade Alex.
— Hon är sjuk. Vi har inga pengar till medicin.
Alex gick tyst in. På väggen hängde ett gammalt fotografi – ett ansikte han aldrig kunde glömma. I ett hörn av rummet låg en kvinna, täckt av svett och skakande av hög feber.
— Jag ska hjälpa er, — sa Alex. — Lita bara på mig.
Han tog med sig mat, medicin, värme och omtanke. Hans mamma Maria tvättade lakan, lagade soppa, strök flickan över håret som om hon vore hennes barnbarn.
Varje dag i det huset blev en ny början. Flickan, Sofia, började le igen. Kvinnan, hennes mamma Anna, började återhämta sig.
Några månader senare hyrde Alex en lägenhet åt dem. De blev en del av hans liv – inte av medlidande, utan av medkänsla.
Ibland ger livet en andra chans. Det viktigaste är att inte avvisa den.
