Jag växte upp i ilska. I skolan kallade de mig för “det försvunna barnet”. Jag var tyst och samlade styrka.
Under universitetstiden rymde jag — flyttade till en annan stad och började jobba natt. En dag presenterade jag ett projekt som förändrade mitt liv.
Jag köpte en lägenhet i centrum. Började ett nytt liv. Men innerst inne hade jag ett mål — att hitta kvinnan som övergav mig.
Min närmaste vän var privatdetektiv.
En dag när jag gick på gatan såg vi en kvinna som städade lägenheter i ett fattigt område. 😢😢
— Hon letade efter jobb, — sa min vän. — Är du redo?
Jag la ut en annons. På intervjun kom en kvinna med trötta ögon. Jag observerade hennes svar via en kamera.
Efter en vecka började hon jobba hemma hos mig. Jag såg hur hon tvättade golv och rengjorde handfatet. Men det verkade vara något märkligt med henne.
En dag stannade hon upp och tittade på mitt foto.
— Är det någon du känner? Påminner det dig om någon? — frågade jag.
Hennes svar chockade mig totalt.
Fortsättning i första kommentaren. 👇👇
Hon var upprörd. Chocken syntes i hennes ögon.
— Anna… — jag tog fram ett foto på en nyfödd flicka. — För 25 år sedan lämnade du ett barn vid dörren. Kommer du ihåg?
Hennes ansikte förvrängdes, tårar och skuldkänslor kom i hennes ögon. Hon föll på knä.
— Jag var ensam, jag hade ingenstans att ta vägen… förlåt mig…
Jag tittade länge på henne. Plötsligt kände jag ett tomrum. Varken ilska eller hämnd. Bara ett slut.
— Jag vill inte ha hämnd. Men jag vill inte heller ha förlåtelse. Jag släpper taget.
Nästa dag sade jag upp henne. Mycket lugnt. Troligtvis för alltid.
Men en vecka senare ringde jag henne.
— Vill du försöka börja om från början? — frågade jag.
Hon var tyst, sen viskade hon:
— Ja… jag vill.
