Den unge och begåvade kirurgen hade redan gjort sig ett namn som en av de bästa specialisterna på ett stort stadssjukhus. Hans schema var fullspäckat och oförutsägbart – nattliga utryckningar hade blivit en del av vardagen.
Nyligen, efter att ha avslutat ett långt arbetspass, var han på väg hem för att vila, när telefonen plötsligt ringde igen.
Det var den jourhavande sjuksköterskan som meddelade om en akut operation.
Han tog sin telefon, slängde på sig rocken och lämnade huset, även om han inte hunnit vila alls efter sitt tunga skift.
Bilen stod redo utanför huset som alltid – beredd att åka iväg på ett nödanrop. 😨😢
För honom var det en självklarhet – att inte förlora en enda sekund, för i akuta situationer är varje ögonblick avgörande.
Han fick ett samtal till – den här gången från sin mamma.
— Hallå, min son, varför gick du ut så snabbt?
— Mamma, sjuksköterskan ringde. De har tagit in en svårt skadad patient till sjukhuset. Jag måste dit omedelbart och operera.
Mamman hade sedan länge vant sig vid att oroligt vänta på att sonen skulle komma hem.
När han kom till sjukhuset gick han direkt till operationssalen. Där låg en man med allvarliga skador – han hade förts dit med helikopter efter att ha attackerats av ett vilt djur.
När han såg på den skadade, höll han andan. Han kände igen patienten – och blev chockad.
När du får veta vem det egentligen var, kommer du att tappa målföret.
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Han kände igen mannen – det var hans egen far, Nikolaj, som hade försvunnit för många år sedan och antagits vara död.
Det fanns inget utrymme för känslor. Operationen började, och Aleksej växlade om till professionellt läge – han lade känslorna åt sidan för att rädda patientens liv. Efter många timmars intensivt arbete fördes mannen till intensivvårdsavdelningen.
Senare ringde Aleksej sin mamma.
— Mamma, operationen gick bra. Pappa lever, — sa han mjukt.
— Det är inte möjligt… — viskade Olga, oförmögen att tro sina öron.
— Det är sant. Vi kommer göra allt för att han ska bli frisk. Men snälla — säg inget till någon, särskilt inte till farbror Andrej.
— Varför? — frågade hon förvånat.
— Jag förklarar senare. Bara lova mig det.
När Aleksej tänkte tillbaka på det förflutna, mindes han dagen då hans föräldrar möttes för första gången.
De unga Vera och Sergej – två olika öden som sammanflätades av tid och livets omständigheter, och senare även genom familjeband.
Tiden hade visat att även efter många år kan hopp och kärlek återföra det man trodde var förlorat.
