Min man och jag adopterade ett barn från en okänd kvinna, och några år senare hände något oväntat 😱😨
En tidig morgon hörde min man och jag ett märkligt prassel vid ytterdörren. När vi öppnade trodde vi inte våra ögon: på tröskeln låg en liten paket, och i det låg ett nyfött barn insvept i en tunn filt. Bredvid låg en lapp: “Hjälp mig. Jag orkar inte leva så här längre.”
Med darrande händer höll vi den lilla nära oss. Han var väldigt liten, med ett knappt synligt sår på kinden och knutna små nävar, som om han kämpade för sitt liv med all kraft.
Vi tog hand om honom, gav honom namn, kärlek och ett hem. Och vem hade kunnat tro att några år senare skulle detta barn, som vi räddade och uppfostrade som vårt eget, göra något helt oväntat…
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
En kall morgon 1993 hittade min man Mikhail och jag en korg vid grindens fot. Inuti låg en pojke — smal, med mörkt hår och stora ögon. Han grät inte. Han bara tittade.
I hans lilla näve låg en lapp: “Hjälp mig. Jag orkar inte.” Mikhail ville ringa polisen, men jag höll barnet tätt intill mig. Min man och jag hade drömt om ett barn i fem år. Den här pojken blev vår chans.
Vi gav honom namnet Ilya.
I början verkade han bara tyst, men det blev snabbt klart — han hörde inte. En läkare bekräftade: fullständig medfödd dövhet.
Jag grät, Mikhail var tyst. Sedan sa han bestämt: “Vi klarar det.” Jag är lärare och bestämde mig för att lära mig själv. Jag studerade teckenspråk och skrev en undervisningsplan. Vi började med alfabetet, gester och teckningar.
Ilya växte upp som en talangfull pojke. Hans teckningar var fyllda med ljus och djup. Han såg en värld utan ljud, men uttryckte den genom färger — som om han kände mer än han hörde.
En dag på en utställning upptäckte en kvinna från ett galleri i Moskva hans verk. Hon köpte en av målningarna. Sedan fler. Han kallades “Tystnadens konstnär”.
Han studerade, deltog i tävlingar och ställde ut sina verk. Hans målningar spreds över hela landet. Mikhail och jag var stolta men saknade honom.
En dag kom han tillbaka. Han tog oss till ett nytt hus — vitt och ljust, byggt av honom för oss. På väggen hängde en tavla: en kvinna som håller ett barn, och bredvid var det en teckenspråksinskrift: “Tack, mamma.”
Tårar rann nerför kinderna. Mikhail kramade sin son, hårdare än någonsin. Vi stod där tillsammans, och visste att allt hade varit värt det.
Nu hjälper Ilya andra barn. Hans skola för döva finns i regionens centrum. Och vi bor i ett hus byggt med hjärtat.
Han hör inte min röst. Men han förstår varje ord jag säger.
