Han betedde sig distanserat, undvek min blick, skyndade inte med att ta min hand och, viktigast av allt, vägrade bestämt att fotografera mig eller ta bilder tillsammans.
“Jag har ingen lust,” muttrade han när jag försiktigt frågade vad som pågick.
Jag försökte intala mig själv att han bara var trött. Men sedan såg jag att han gömde sin telefon, vände sig bort när han skrev till någon, och till och med tog med sig telefonen till badrummet.
En dag, medan han duschade, tog jag hans telefon, öppnade gruppchatten med hans vänner och min värld rämnade.
“Föreställ er, killen vill fortfarande att jag ska fota henne trots hennes vikt! Var skulle hon få plats i bilden? Hon är inte längre densamma som innan vi fick barn.”
Tårarna suddade ut min syn. Jag läste om och om igen de orden, hoppades att jag hade misstolkat dem.
Efter att ha läst det bestämde jag mig för att hämnas på min man.
Vårt äktenskap var inte perfekt, men jag trodde alltid att min man accepterade mig. Att åren tillsammans och vår sons födelse hade fört oss närmare varandra. Men just då kände jag mig sviken, avvisad och oviktig.
Jag lade tillbaka telefonen och var ensam länge. Om han inte vill se min skönhet – låt världen se den.
Jag valde ut mina bästa bilder: vid havet, i baddräkt. Jag publicerade dem på Facebook med texten:
“Jag accepterar mig själv och njuter av våra stunder tillsammans. #Självkärlek #Minnen”
Till min stora förvåning blev responsen överväldigande. Vänner och familj fyllde mig med komplimanger och stödjande ord, och delade sina egna erfarenheter av självacceptans. Meddelandena kom i vågor, och med dem växte min inre styrka.
Den kvällen konfronterade jag min man. Han såg beslutsamheten i mina ögon och verkade förstå vad som hänt.
“Jag har sett dina inlägg,” sa jag tyst men bestämt. “Hur kunde du prata om mig på det sättet?”
Plötsligt blev han blek och gömde ansiktet i händerna. “Jag… förstod inte hur mycket det skulle såra dig,” mumlade han.
“Efter att barnet föddes kände jag mig osäker. Jag projicerade mina komplex på dig. Förlåt min elakhet.”
Jag ville skrika, anklaga och tillrättavisa honom, men tog ett djupt andetag.
“Vi måste stötta varandra, inte förstöra. Låt oss försöka lösa det här tillsammans.”
Berörd av mina ord gick han med på att börja parterapi. Veckor senare lärde vi oss att prata ärligt, utan hån eller agg. Han blev mer uppmärksam, och jag kände mig värdefull igen.
