Min frus släktingar gjorde sig av med mina hundar, och sedan fick jag reda på något fruktansvärt 😱😱
Efter ett tufft arbetspass kom jag hem, drömmande om att träffa mina älskade schäfrar — Åskan och Orkanen. Men till min fasa var hundgården tom. Inte ett skall, inte ett spår. Panik spred sig i hela kroppen.
På övervakningsvideon såg jag min svärfar — han öppnade hundgården, kallade på hundarna och tog med dem i sin bil. När han kom tillbaka några timmar senare, lämnade han snabbt huset tillsammans med min svärmor och barnen. Jag ringde honom genast.
— Kom hit, sa han. — Jag ska förklara allt.
Det min svärfar berättade chockade mig.
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Det visade sig att släktingar som led av allergi hade insisterat på att hundarna skulle avlivas. De menade att de hindrade oss från att skaffa barn. Men Viktor Ivanovich kunde inte göra det. Istället tog han med hundarna till sin vän, jägaren Mikhail, där de var säkra.
Jag blev rasande men samtidigt tacksam. Svärfar räddade våra älsklingar.
När jag berättade detta för min fru, höll hon tillbaka tårarna och bekräftade att hennes mamma och bror verkligen ville bli av med hundarna. Och att de skulle ha gjort det om det inte vore för hennes pappa.
Vi tog hem hundarna igen. Då bestämde vi att från och med nu skulle vi skydda dem vi älskar, trots familjens påtryckningar.
Senare berättade Katya att hon väntade barn. Hundarna tog nyheten som om de förstod allt — de började vaka vid spjälsängen och reagerade på varje litet ljud. De blev inte bara husdjur, utan riktiga beskyddare av vårt nya familjemedlem.
En dag kom svärmor på besök, hoppandes att vi äntligen skulle göra oss av med hundarna. Men Katya svarade bestämt:
— De är en del av familjen. Och vårt barn kommer växa upp tillsammans med trogna vänner.
Vi slutade nästan att ha kontakt med släkten. Bara svärfar stannade kvar hos oss — hjälpte, stöttade och blev närmare än någonsin.
Nu, när jag ser vår son sova tryggt under bevakning av två lojala schäfrar, förstår jag: en riktig familj är inte alltid blod. Det är de som stannar kvar, som älskar — osjälviskt och troget. Även om de har svans och fyra ben.
