– Jag vet inte vad jag sa… – suckade Ludmila Viktorovna uppgivet. Sedan, som om hon såg en sista chans, sa hon:
– Nåväl… Jag tänkte att jag kanske kunde stanna i en vecka.
Kanske två. Tills jag hittar något.
Katja kände hur en kall rysning gick genom kroppen. En vecka eller två – i Ludmilas värld kunde det lika gärna betyda för alltid.
– Vad hände med pengarna från försäljningen? – frågade Andrej försiktigt.
Hans mamma blev plötsligt stel.
– Pengarna… de är borta – mumlade hon. – Jag investerade dem. I något säkert.
Jag förklarar senare.
– Vad var det för investering? – insisterade Andrej.
– Jag sa att jag berättar senare! – svarade hon med ett darr på rösten, som om hon var nära att brista. – Kan vi inte bara leva här i lugn och ro? Det finns ju tre lediga rum här, eller hur?
– De är inte lediga – sa Katja bestämt. – Ett är vårt kontor och…
– Ett kontor! – snäste svärmodern, men det fanns en antydan till oro i hennes röst.
Då ringde telefonen. Hon ryckte till som om hon bränt sig och stängde snabbt av ljudet.
– Vem var det? – frågade Andrej.
– Ingen! Reklam! Det där automatiska…
Hon vände sig mot fönstret, men Katja lade märke till att hennes händer skakade.
– Jag måste packa upp – sa Ludmila plötsligt och undvek deras blickar. – Var kan jag ställa mig?
– I vardagsrummet – sa Katja och pekade på det gamla arbetsrummet.
– Perfekt! – sa svärmodern och tog tag i sin resväska som om hon flydde från något.
– Det här är en mardröm – viskade Andrej när dörren stängdes.
– Mardröm?! – Katja stirrade på honom. – Din mamma, som älskade sitt hus, säljer det plötsligt och kommer hit med bara en väska? Och hon svarar inte ens på våra frågor?
– Vad hände med alla saker? – frågade Andrej. – Köksredskap? Möbler?
Ett ljud, ett duns – följt av ett svagt skrik.
– Mamma? Gick det bra? – Andrej öppnade dörren lite.
– Ja, ja! – svarade hon snabbt. – Jag snubblade bara…
Men telefonen ringde igen. Den här gången hann hon inte tysta den. På skärmen stod tydligt:
LENA.
– Mamma, svara – sa Andrej. – Det kanske är viktigt.
– Jag sa att det bara är reklam! – ropade hon. – De där robotarna sätter namn nu eller?
Katja korsade armarna.
Svärmodern stelnade till.
– Lena? – sa Andrej misstänksamt.
– Din syster – viskade Katja och stirrade på Ludmila. – Vet hon ens att du flyttat ut?
Svärmoderns ansikte blev kritvitt.
– Självklart vet hon det – muttrade hon och rättade till sin scarf. – Jag berättade allt.
– Gjorde du verkligen det? – Andrejs röst var nu hårdare.
– Det räcker! Jag tänker inte bli förhörd i mitt eget hem! – Ludmila exploderade. Men i hennes ögon fanns något mer… rädsla?
Utan ett ord tog hon sin handväska och försvann ut ur lägenheten. Dörren slog igen. Katja och Andrej stod kvar som fastfrusna.
– Ring Lena – sa Katja kallt.
Men Lena svarade inte. Inte första gången. Inte tionde heller.
– Inte ett gott tecken – sa Andrej lågt.
Några timmar senare kom Ludmila tillbaka.
Med fem stora matkassar – som om hon förberedde sig för en belägring.
– Ni äter ju inget vettigt – muttrade hon medan hon ställde in konserver och bröd i skåpen.
Sedan gick hon ut på balkongen, påstod att hon behövde frisk luft. Katja såg hur hon höll mobilen i handen.
– Galina… – viskade hon. – Vad ska jag göra? Jag kan inte berätta för dem… Nej… Jag har ingenstans att ta vägen…
Katja stod blickstilla. Andrej hörde varje ord.
– Pengarna? – viskade Ludmila. – Nej… det handlar inte om pengarna… Andrej kommer aldrig att förlåta mig…
Tystnad. Sedan ett till:
– Nej, Galina. Jag kan inte gå tillbaka. Jag ringer dig sen… Jag… jag kan inte röra mig.
Klick. Samtalet avslutades.
– Mamma. – Andrejs röst var lugn, men bestämd.
Svärmodern såg ut som om hon blivit tagen på bar gärning.
– Åh! Du är vaken… Jag bara…
– Mamma. Det räcker nu. Vi vill höra sanningen.
Hon lutade sig mot balkongräcket.
– Jag gjorde ett misstag.
– Vad för misstag? – Andrej närmade sig.
– Det verkade vara en chans… en säker investering…
– Vad för chans, mamma?!
Tystnad. Sedan:
– Jag förlorade allt.
Katja spärrade upp ögonen. Andrej blundade och drog ett djupt andetag.
– Och Lena?
Ludmila såg förtvivlat på honom.
– Hon vet inte… Hon får inte veta.
– Hon skulle aldrig förlåta mig…
Hon sjönk ner på en stol som om sanningen tyngde henne till golvet. Tystnad lade sig
