Han gick verkligen. Hans sista ord var:
— Jag står inte ut längre. Det är slut.😂
Jag satt kvar vid köksbordet, stirrade ner i en tom kopp och försökte förstå vad som just hade hänt.🎉🎉
Det konstigaste var kanske inte att han gick – utan att jag inte ens blev chockad. Innerst inne visste jag att det här var på väg.😩
Jag hade inte känt mig som hans fru på flera år. Jag levde för andra. Han levde helt för sig själv.
Se fortsättningen i den första kommentaren.👇👇
Tränade tre gånger i veckan, åt strikt hälsosamt, gick kurser och sprang maraton. Trots att han fyllt sextio såg han ut som någon från en reklam: vältränad, alltid solbränd, även på vintern, och i tajta tröjor. Grå tinningar färgade, förstås.
Vår son höll med honom:
— Pappa har rätt, mamma. Du borde också börja träna, gå till salong, kanske börja en diet…
Jag brukade bara rycka på axlarna. Det finns inte tid för dieter när det kokar i tre kastruller och inköpslistan hänger på kylskåpet.
Han sa att jag blivit en mormor, inte en kvinna längre.
Sen en dag stod han där i hallen och sa:
— Jag drar. Vi har inget gemensamt längre. Jag vill känna livet igen. Du…
Han tystnade ett ögonblick, sedan fortsatte han:
— Du har slutat vara kvinna. Du är en hushållerska, en mormor. Jag behöver någon levande bredvid mig.
Jag sa ingenting. Jag satte mig i soffan och sa:
— Säg det du tänkt klart nu när du ändå börjat.
Han suckade bara:
— Du bryr dig inte om dig själv. Går omkring i morgonrock. Du är bara intresserad av soppa och barnbarnens strumpor. Jag orkar inte mer. Jag vill ha en attraktiv, levande kvinna. Vi är lika gamla, men du ser ut som min mamma.
Två dagar senare var han borta. Väskan packad, nycklarna kvar på bordet.
En månad gick. Sen en till. Skilsmässan gick fort. Jag sålde min del av bostaden och hyrde en liten etta i utkanten av stan.
Jag köpte en blommig vattenkokare, en filt med fårmotiv och — för första gången på många år — ett rött läppstift.
En väninna tog med mig till frisören. Ny frisyr, färg, behandlingar.
Och plötsligt kände jag mig… lättare. Drömmarna blev lugnare, morgnarna fridfulla. Kaffe. Promenader i parken. Inget stress. Barnbarnen kom ibland, men inte varje dag.
Och i den stillheten hörde jag någon jag inte hört på länge: mig själv.
Tre månader efter skilsmässan ringde han.
— Du ser fantastisk ut. Såg bilder på dig och barnbarnen.
— Tack. Jag lever för mig själv nu också.
— Kanske vi kan ses… ta en kaffe?
— Nej tack. Jag har andra planer.
Jag lade på. Inga tårar. Inget ånger.
Vad tycker du? Gjorde jag rätt?
