Livet var fruktansvärt tungt då. Pengarna räckte katastrofalt inte ens till mat, och jag tog vilket jobb som helst bara för att försörja barnen. Varje morgon började med oro — vad skulle jag ge familjen att äta och vad skulle jag ha på mig när garderoben nästan var tom.
En dag snubblade jag över en ovanlig annons på internet:
”Diskare sökes till restaurang. Hög lön, bonusar och mat ingår.”
Det lät misstänkt lockande, men jag hade inget val. Jag ringde och bokade ett möte.
Restaurangen låg på en gammal gata i staden där det nästan inte fanns något liv — runt omkring halvförfallna byggnader och tystnad. Men när jag kom in blev jag mållös: dyr möblering, glittrande ljuskronor, doft av lyx. Jag blev mottagen utan intervju och fick direkt höra: ”Du passar hos oss.”
Men redan första arbetsdagen kände jag att något var fel. Människor i dyra kostymer med kalla ansikten kom in i salen. De beställde sällan något — ibland satt de bara några minuter och gick.
Men det märkligaste hände i köket. Jag fick hela staplar med helt rena tallrikar som jag skulle tvätta igen. Under tiden lagade kockarna enorma mängder mat, men större delen av rätterna försvann senare eller kastades.
En dag orkade jag inte längre och frågade chefen:
— Varför måste jag tvätta rena tallrikar?
Hon tittade på mig med en iskall blick och sa kort:
— Gör som du blir tillsagd. Resten angår dig inte.
Efter detta blev allt kallt inom mig. Jag förstod att något konstigt pågick, men jag var rädd att förlora jobbet — pengarna behövdes desperat.
Och först några dagar senare råkade jag höra ett samtal mellan chefen och en av gästerna… Då stannade andan i mig — allt hade bara börjat.
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Jag råkade höra ett samtal mellan chefen och en av gästerna och förstod äntligen allt.
Det visade sig att restaurangen bara var en fasad: i källaren pågick hemliga affärer, enorma summor pengar legaliserades via lokalens konton, och maten samt de ”rena tallrikarna” var bara täckmantel.
Vid första anblick verkade det som om dyra rätter bara kastades, men i verkligheten användes restaurangen för fiktiva beställningar och rapportering till bankerna.
När jag insåg detta greps jag av stor oro. Det stod klart: om jag stannade skulle jag förr eller senare dras in i dessa mörka upplägg. Nästa dag gick jag, utan att ens ta ut sista lönen.
Pengarna var inte värda den skräck som dolde sig bakom den lyxiga skylten ”elitrestaurang”.
