Den äldre damen bodde på bottenvåningen i ett slitet lägenhetshus. Fönstren var immiga, och vissna krukväxter låg lutade mot fönsterbrädet. Ingen visste riktigt vem hon var. Det enda grannarna lade märke till var att hon, varje morgon prick klockan sex, gick ut med en bleknad tygpåse och började leta bland soporna. Långsamt. Noggrant. Som om hon letade efter något speciellt.😊😊
– Hon är där igen…
– Tror ni att hon letar efter mat? Eller kanske flaskor?
– Nej, hon är nog inte klok.😭😭
– Eller en häxa. Hennes ögon ser ut som en ugglas, sa några.
I samma hus bodde en liten flicka på nio år. Hon brukade stå vid fönstret och titta ner på den gamla kvinnan. 😍Varje dag ställde hon sig samma fråga: varför gör hon så här?
En dag blev nyfikenheten starkare än rädslan. När hennes mamma hade gått till jobbet, smög hon ner till gården och närmade sig försiktigt.
Fortsättningen finns i den första kommentaren.👇👇
– Farmor… har du tappat något?
Det var som om kvinnan inte hörde. Hennes händer rotade vidare bland avfall, kärnor, gamla trasor och pappersbitar. Men så stannade hon plötsligt. Flickan väntade sig att få höra något om mat, men istället viskade kvinnan:
– Har du sett en bebis här?
Flickan stelnade till.
– Vadå för bebis?
– En liten pojke… invirad i en filt. Jag tappade bort honom. Han är här någonstans.
Sedan böjde hon sig åter över sopsäckarna, som om flickan inte fanns där.
Den lilla flickan sprang hem – chockad. På kvällen berättade hon allt för sin mamma. Mamman blev alldeles blek och sa bara:
– Lova mig att du inte pratar med henne igen. Håll dig undan.
En vecka senare dog den gamla kvinnan – vid soptunnorna. Det var en stroke. Ambulansen kom, men för sent. Hennes slitna påse, den hon alltid bar med sig, togs om hand av fastighetsskötarna.
Några dagar senare började folk prata:
– Har du hört vad de sa om henne?
– Vem då?
– Den där gamla kvinnan. När hon var femton födde hon ett barn i hemlighet hemma. Hennes pappa var dubbelt så gammal som hon – en granne, tydligen. Hon dolde allt. Hon födde barnet och kastade det i soporna direkt. Hennes mamma misshandlade henne och kastade ut henne.
– Herregud…
– Hon förlorade förståndet efter det. Hon var ibland på mentalsjukhus, ibland hemma. Men till slut stängde hon in sig helt. Och varje dag gick hon till soporna – för att leta efter sitt barn.
