Maria, en äldre kvinna, hade ägnat hela sitt liv åt sina barn. Hon gav dem sitt hem, sin hälsa och all sin kärlek, utan att någonsin kräva något tillbaka. Men med åren, när hennes krafter avtog, började hennes barn se henne som en börda snarare än en mor.
En kylig vintermorgon, medan snön föll tyst över byn, sa de till henne:
”Du måste flytta till det gamla huset i utkanten av byn. Det finns inget annat utrymme för dig.”
Själva stannade de kvar i det stora, varma huset som en gång varit hennes stolthet.
Maria svarade inte. Hon vände inte uppmärksamhet till deras hårda ord, inte heller visade hon ilska. Hon bara nickade stilla. Barnen trodde att hon hade accepterat sitt öde.
Men vad de inte visste var att Maria bar på ett beslut djupt inom sig – något hon aldrig delat med någon. Veckorna gick, och den kalla, mörka stugan blev hennes nya verklighet. Tills en dag, då hon bjöd in en notarie till sitt hem.
I fullständig tystnad, men med fast beslutsamhet, donerade hon allt hon ägde – inklusive huset hennes barn nu bodde i – till en välgörenhetsorganisation. Barnen var helt ovetande om hennes val.
När nyheten till slut nådde dem, blev de chockade. Ilska, skam och förtvivlan överväldigade dem. De rusade till Maria för att kräva en förklaring.
Hon tog emot dem med lugn. Hennes ögon glittrade av ett stilla lugn och visdom.
”Ni tog allt ifrån mig,” sade hon med mjuk röst. ”Men ni glömde det viktigaste: samvete och respekt.”
Huset tillhörde nu dem som verkligen förtjänade det – de som värdesatte kärlek och värdighet över materiella saker. Barnen, som väntade sig ett arv, stod nu tomhänta. Och Maria visste, i sitt hjärta, att hon hade gjort det rätta.
