Efter 23 års äktenskap stannade jag upp ett ögonblick medan jag städade huset och tittade mig av någon okänd anledning i spegeln. DET JAG SÅG SCHOCKDE MIG FÖR ALLTID.
Jag försökte rättfärdiga mig själv med att säga: “Jag har precis städat klart, det är därför jag är i det här tillståndet.” »
Men tårarna började rinna och jag kunde inte hålla tillbaka dem.
Sedan sa han ord som chockade mig djupt: “Det är över!” Vill du veta sanningen? Jag skäms över dig. » 😳
Läs mer i kommentarerna nedan ⬇️⬇️.
En av de största upptäckterna i mitt liv hände en dag som alla andra, när jag efter att ha städat huset fick den här oförklarliga känslan av att vilja stanna och titta på mig själv.
Det jag såg chockade mig till en sådan grad att jag insåg omfattningen av det som hade hänt mig.
Livet, med åren, blir rutin. Dag efter dag tog jag hand om barnen, huset och min man, samtidigt som jag försummade mina egna behov.
Jag var inte ens medveten om tiden som gick förrän den exakta dagen då jag fångade min blick i spegeln.
Jag såg en utmattad kvinna, drömmarna och glädjen i hennes ögon borta.
En kvinna som hade glömt sitt eget välmående genom att ständigt offra sig för andra. Speglingen i spegeln gav mig en bild av en kvinna som jag inte längre mindes.
För mer än 20 år sedan var jag full av hopp, skratt och projekt. Men med tiden lades mina drömmar åt sidan. Andra kom först. Jag förlorade mig själv, bortglömd i rollen som mamma och hustru som krävde allt av mig, till utmattning.
Den dagen, när jag såg den där kvinnan i spegeln, visste jag att något måste förändras. Jag kunde inte fortsätta leva genom att offra mig själv för alla och sätta mig själv sist.
Så smått började jag förändras. Jag köpte en klänning bara till mig, började på en målarkurs som jag alltid velat gå och lärde mig att säga “nej” när kraven blev för stora.
Genom att återupptäcka mina passioner och önskningar hittade jag en del av mig själv som hade gått förlorad.
Reaktionerna runt omkring mig var varierande. Min man förstod inte.
Mina barn märkte förändringen och mina vänner undrade vad som pågick. Vissa trodde att det var en medelålderskris, andra viskade att jag började bli självisk. Men vad de än tyckte så fortsatte jag.
Äntligen, efter all denna tid, kände jag mig levande för första gången på 23 år.
Det jag lärde mig på den här resan är att en kvinna inte behöver förlora sig själv i sin roll som fru och mamma.
Att ta hand om sig själv är viktigt för att kunna ta hand om andra. Det är aldrig för sent att hitta dig själv och återknyta kontakten med dina drömmar och önskningar.
Idag, när jag tittar på mig själv, ser jag en kvinna som har hittat sin energi och sina projekt igen. Jag är inte längre en trött figur, utan en levande person, full av ljus och passion.
