Hon visste att chanserna var nästintill obefintliga. Fläcken växte alldeles för snabbt, och läkarna upprepade samma sak: en akut operation var nödvändig.
Att säga nej var nästan som att skriva under sin egen dödsdom. Hon lyssnade tyst, nickade, men inombords härskade rädsla. Hon var bara 42 år gammal, men varje sekund kunde bli ödesdiger.
Och innan hon skrev på samtycket, bad hon om bara en sak:
— Snälla… Låt mig få se min hund – Leo.
Leo var allt för henne. En golden retriever, en trogen vän i över 11 år.
Med honom hade hon levt i många år och gått igenom svåra tider. Hon hade inga barn, inga släktingar kvar – bara honom.
Läkarna gick motvilligt med på det. Fem minuter, inte mer.
När Leo fördes in i rummet, stannade han först – han kände lukten av medicin och rädsla – sedan sprang han fram till sin matte och slickade hennes händer.
Kvinnan kämpade med tårarna. Hon tryckte sig mot honom:
— Förlåt mig… Jag vet inte om jag kommer tillbaka. Men var inte rädd.
När en av läkarna kom närmare, hoppade Leo plötsligt upp och bet honom. Det var helt oväntat – han hade aldrig tidigare visat aggression.
— Ta ut hunden! – skrek sjuksköterskan.
Hunden fördes ut, men i det ögonblicket verkade det som om han ville säga något. 😱😱 När läkarna insåg varför hunden betedde sig så märkligt, blev de förskräckta.
Fortsättning i första kommentaren. 👇👇
Och plötsligt förstod kvinnan:
— Vänta. Jag vill göra en ny undersökning.
Samma kväll genomfördes en ny kontroll. Det som upptäcktes chockade alla.
Den kvällen blev alla mållösa – fläcken var borta. Helt och hållet. Inte ett spår fanns kvar.
En vecka senare promenerade Naella redan med Leo i den höstliga parken och andades in den friska luften. Utan smärta. Utan rädsla.
Hon föll ner på knä och kramade sin hund:
— Du räddade mig, min pojke… Men hur visste du?
Leo såg henne i ögonen, slickade hennes ansikte och lade sin svans över hennes axel. Han behövde inga ord.
