Jag trodde att Daniel skulle förändras när våra döttrar föddes. Att han skulle bli en närvarande pappa och engagerad man. Men jag hade fel. Han valde återigen sin mamma framför oss.😀😀
Efter en jobbig förlossning längtade jag efter att komma hem med Ella och Sonia. Jag föreställde mig Daniel stå vid dörren, rörd och med öppna armar. Men istället fick jag ett samtal:
Fortsättningen finns i första kommentaren.👇👇
— Jag kan inte komma. Mamma mår dåligt, jag måste ta henne till sjukhuset.
Hon igen. Alltid hon.
Jag höll tillbaka tårarna och beställde en taxi. Men ingenting hade förberett mig på vad jag skulle mötas av.
Utanför huset låg våra saker utspridda i gräset. Jag försökte öppna dörren – låset var utbytt. Sedan såg jag en lapp:
”Försvinn med dina parasiter. Jag vet allt. – Daniel”
Chockad ringde jag min mamma. Hon kom genast. Dagen efter gick jag tillbaka för att ta reda på vad som hänt. Genom fönstret såg jag Larisa, min svärmor, lugnt sitta i köket och dricka te.
Jag frågade var Daniel var. Hon svarade kallt:
— Han är med mig på sjukhuset. Han tror att jag är sjuk.
Sedan erkände hon att allt var påhittat. För henne var mina döttrar “inte tillräckliga”. Inte pojkar.
Jag sprang till sjukhuset. Daniel var förvirrad. När jag berättade allt blev han blek. Tillsammans återvände vi hem. Inför honom försökte Larisa förklara sig. Han avbröt henne:
— Du har svikit oss. Gå.
Den kvällen lämnade hon våra liv.
Sedan dess har Daniel brutit kontakten, bytt låsen och försökt reparera. Det var svårt, men vi klarade det.
Trots smärtan har prövningen gjort oss starkare. Daniel förstod äntligen vem som verkligen är hans familj.
