Tåget rusade mot staden. Den unge mannen tittade ut genom fönstret och tänkte tillbaka på sina vänner från barnhemmet.
Många år hade gått, men han var fortfarande ensam. Han arbetade på en byggarbetsplats och studerade samtidigt på distans vid universitetet.
Men i hans hjärta levde en olöst gåta: Vem var den man som en gång förde honom till barnhemmet?
En äldre kvinna, som då arbetade som städerska, berättade att mannen höll pojken i handen och pratade med honom som med en vuxen. Sedan ringde han på dörren, lämnade barnet – och försvann.
Sedan dess hade ingen sett honom igen.
Pojken hade ett märkligt märke på bröstet – inte ett brännsår, utan ett födelsemärke.
”Det kan ha varit min pappa”, tänkte han. I drömmarna dök dimmiga bilder upp, och djupt inom honom fanns en varm känsla – något bekant, något eget.
Men allt förändrades den dag han blev vittne till ett gräl på gatan.
Någon skrek åt en äldre kvinna. Han ingrep, försvarade henne och erbjöd sig att följa henne en bit.
Kvinnan tog emot hjälpen med tårar i ögonen.
Senare, i tågvagnen, såg den okända kvinnan plötsligt något hos honom som chockerade henne…
Fortsättning i första kommentaren 👇👇
Med skakande händer knäppte han upp skjortan – han hade exakt samma märke på kroppen.
Han erkände: en gång i tiden hade han lämnat ett barn på barnhemmet, rädd för ansvar.
Pojkens mamma var sjuk, bad om hjälp, men han flydde. Sedan ljög han och sa att barnet hade dött.
— Lever mamma? — frågade Nikita.
— Efter en stroke… Hon bor nu på ett äldreboende. Här, i den här staden.
Med hjälp av konduktören Katja hittade Nikita sin mamma. Hon kände genast igen honom:
— Jag visste att du levde.
Två år gick. Mamman återhämtade sig och passar nu barnbarnen. Katja – samma konduktör – blev Nikitas fru och gav honom en dotter.
Och just den dagen sa hon:
“Vår familj kommer att bli större.”
