Min man ringde för att berätta att han lämnar mig för en annan kvinna – han hade säkert inte räknat med min reaktion.
När jag kom hem från jobbet var min man inte där. Plötsligt ringde telefonen. Det var han.
— Du har säkert märkt att jag kommer hem sent de senaste dagarna. Egentligen har jag en annan kvinna. Snälla, gör ingen scen.
Jag tror att han förväntade sig att jag skulle börja gråta eller bli arg, men min reaktion var helt annorlunda. Efter mina ord la han på, arg, medan jag fortsatte att laga middag.
Jag berättar resten av mitt svar i kommentarerna👇👇
Jag kom hem runt sju på kvällen. Vanligtvis var min man redan hemma vid den tiden, men den här gången var lägenheten tom.
Barnen var hos hans mamma, så jag hade ingen brådska. Jag ville bara laga något att äta, slappna av och gå och lägga mig tidigt.
Min man skulle troligen inte komma hem förrän vid midnatt, som han gjort de senaste månaderna. Ärligt talat brydde jag mig inte längre om vad han gjorde.
Men plötsligt ringde telefonen. Hans namn dök upp på skärmen. Jag svarade, och han började prata direkt:
— Du har säkert märkt att jag kommer hem sent de senaste dagarna. Egentligen har jag en annan kvinna. Snälla, gör ingen scen.
Jag höjde ett ögonbryn utan att känna någon ilska eller förvåning.
— Ärligt talat hade jag inte förväntat mig det här från dig. Du vet att jag ska till frisören imorgon och du borde ta hand om barnen. Varför sa du inte det här imorgon? — svarade jag, och försökte dölja mitt missnöje.
Han var tyst, uppenbart förvirrad, och förstod inte varför jag inte blev upprörd.
— Hör du, jag vill bara äta. Vet du var majonnäsen är?
— Frågar du inte ens vem hon är eller varför jag gick? Är du inte intresserad? Vill du inte att jag ska komma tillbaka? Älskar du mig inte längre?
Jag tänkte en stund innan jag svarade:
— Ärligt talat spelar det mig ingen roll vem hon är och varför du gick. Det är dina problem. Tog du med majonnäsen till din älskarinna?
Han kunde inte tro sina öron:
— Vilken kvinna du är! Din man lämnar dig och du frågar om majonnäs? — sa han, och jag tänkte att det var dags att avsluta samtalet.
Jag kände varken smärta eller ånger. Det enda som bekymrade mig var barnen och hemmet. Min man kunde börja sitt nya liv – för mig hade hans avfärd inte varit en förlust på länge.
