Hon satt på trottoaren och höll om sig själv. Jag kände stark medkänsla och bestämde mig för att gå fram till henne.
– Följ med mig hem, sa jag. – Jag har ett garage. Det är varmt där inne. Det finns toalett och en säng.
Kvinnan såg konstigt på mig.
– I garaget? frågade hon.
– Det är inte så illa som det låter, lade jag snabbt till. – Bara tillfälligt. Tills du hittar något bättre.
Kvinnan tackade ja. Jag bäddade åt henne på en gammal fällsäng. Tog dit en filt, lite mat och en extra vattenkokare. När jag gick, låste jag dörren till huvudhuset – inte av rädsla, utan av vana.
Nästa dag berättade jag för min flickvän. Hon var inte särskilt glad. – Du är alldeles för godtrogen, sa hon.
När jag kom hem kvällen därpå och öppnade garagedörren blev jag helt chockad av vad jag såg. Den främling jag hade tagit in… Fortsättning under bilden 👇👇
Istället för ett mörkt och dammigt förråd stod jag nu inför ett riktigt hem. De gamla möblerna var omplacerade, golvet var rent och på sängen låg ett stickat överkast.
På väggen hängde en bukett torkade örter, som om det kom från ett lantligt hem. Luften doftade av mynta och lavendel. I hörnet fanns ett tänt ljus och några gamla fotografier. På ett av fotona kände jag igen min gäst: ung, med barn, med en man i uniform, med skratt i ögonen.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände en blandning av förvåning, tacksamhet och… en märklig värme.
– Förlåt om jag gick för långt, sa hon när hon kom fram bakom en gammal möbel med en kopp i handen. – Det är bara det att… jag klarar inte av oreda. Även om det inte är mitt.
– Har du… gjort allt detta på en dag?
– Jag hade tråkigt, log hon. – Och du gav mig ett tak över huvudet. Jag ville ge något tillbaka – på mitt sätt.
Jag satte mig på en stol. Det blev tyst. Och då insåg jag: jag hade aldrig känt mig riktigt hemma i det här huset förrän hon kom. Och förrän det blev ordning – inte bara på utsidan, utan inombords.
