Jag körde på en sådan landsväg där tiden verkade ha stannat. Den grå himlen, lätt dimma och dammet som steg från hjulen gav denna dag en slags sagolik distans från verkligheten.
Endast då och då hördes ett tyst gnäggande på avstånd — från den gård som dolde sig osynligt på andra sidan åkern. Jag närmade mig en bekant plats där vägen var stängd på båda sidor av ett högt grönt staket.
Och då märkte jag något ovanligt — mitt på den raka vägen stod en häst. Stolt, stilla, som en staty. Den tittade rakt på mig och försökte inte ens röra sig.
Jag saktade ner, nästan stannade. När bilen kom närmare hoppade hästen plötsligt åt sidan och försvann bakom vägkröken. 😢
Jag skulle precis fortsätta, trodde att den bara blivit skrämd, men just då dök den upp igen — den här gången på andra sidan. Kom fram, tog några steg framåt, sedan ett steg bakåt — som om den tvekat.
Dess beteende liknade inte panik. Det var snarare en orolig oro. Ren, medveten oro. 😱
Och just då kände jag vad som låg bakom dess beteende.
Jag stängde av motorn, klev ur bilen och började följa hästen, ledd av en slags inre impuls.
Hästen gick framför mig, vände sig ibland om som för att kontrollera att jag följde efter. Det jag såg där chockade mig. Fortsättning i första kommentaren. 👇👇
Efter några minuter stannade den vid staketet. Jag gick närmare och såg att en fölunge satt fast mellan metallstängerna — liten, rädd, täckt av damm.
Dess tunna ben var intrasslade, den darrade och försökte komma loss men kunde inte. Färgen på staketet var repad — uppenbarligen hade den försökt fly, men fastnat ännu mer.
Hästen stod bredvid. Nu förstod jag — det var dess mamma. Hon tittade på mig med en sådan bön, att ord var överflödiga.
Jag närmade mig långsamt, försökte inte skrämma den lilla. Den ryckte till men försökte inte fly. Försiktigt började jag befria dess ben från metallfällan.
Metallen skar in i huden, men steg för steg lyckades jag befria den.
Den föll, reste sig, vinglade lite och sprang sedan till sin mamma.
Stoet vände sig mot den, luktade på den som för att kontrollera att allt var okej. Sedan tittade hon på mig.
Ett ögonblick.
En blick.
Ett riktigt “tack”.
Utan ord, men från hjärta till hjärta.
De sprang mot fältet. Jag stod kvar och lyssnade till tystnaden.
Och jag förstod — ibland talar djur till oss inte med ord, utan med sina handlingar. Man behöver bara stanna upp och lyssna.
