På slottet var man säker på att ännu en prövning skulle sluta i misslyckande, tills en anspråkslös flicka klev ned i bassängen och fick alla att stelna: det som hände chockade alla 😱🤯😨
I trehundra år hade en gammal gyllene bassäng förvarats i det kungliga slottet. Enligt sägnen ändrade dess vatten färg när flickan som var ämnad att bli kronprinsens hustru steg i den. Men under de senaste tio åren hade ingen av de skönheter som bjudits till hovet kunnat väcka detta tecken. Vattnet förblev klart, och prins Adrian blev alltmer likgiltig inför samtal om giftermål.
Kung Edmund förlorade tålamodet. Han fruktade att sonen aldrig skulle hitta en passande partner och beslöt att bjuda in adliga flickor från grannriket till slottet. Bland dem fanns Isabella — en tyst flicka som många ansåg vara för enkel för det kungliga hovet.
Före prövningen förklarade hovceremonimästaren reglerna:
— Var och en av er stiger i tur och ordning ned i bassängen. Om vattnet ändrar färg kommer riket att veta att den utvalda har hittats.
— Och om det inte ändras? — frågade en av flickorna.
— Då återvänder ni hem, — svarade han torrt.
Isabella stod sist i raden och tryckte händerna så hårt ihop att fingrarna blev vita. Bakom henne viskade och fnissade man.
— Jag förstår inte varför hon ens blev inbjuden, — sa lady Sofia. — Hon får inte alls plats i bassängen, den är för liten för henne.
Isabella hörde orden men svarade ingenting. När hon såg på prinsen blandades förlägenhet och uppenbart missnöje i hans ansikte.
— De ställde henne sist i raden så att hon inte skulle förstöra bassängen för tidigt, — sa en annan flicka hånfullt.
En efter en steg flickorna ned i vattnet. Bassängen förblev klar. Några försökte le, andra vände sig snabbt bort från hovmännen. Med varje misslyckad prövning såg kungen dystrare ut.
Till sist ropade ceremonimästaren upp Isabellas namn.
Hon stelnade. Skrattet bakom ryggen blev högre, och en stund verkade flickan glömma hur man rörde sig. Sedan andades hon långsamt ut, rätade på axlarna och steg fram mot bassängen.
— Försiktigt, ni får inte förstöra bassängen. Det är en relik, — slängde Sofia ur sig.
Isabella svarade inte. Hon såg på Sofia och gick sedan fram till bassängen. Och i nästa sekund gjorde den tjocka flickan något som fick alla i salen att stelna av chock 😱
Fortsättningen läser ni i kommentarerna… 👇👇👇
— Isabella är inte prinsens utvalda, — tillkännagav ceremonimästaren. — Den smaragdgröna färgen betyder att hon är den enda som kan öppna det hemliga rummet under bassängen.
Ett sorl gick genom salen. Kungen krävde en förklaring, men ceremonimästaren hade redan gått ned för stentrappan till vattnet och tryckt på ett märke alldeles vid kanten. I golvet öppnades med ett dovt klick en smal dörr.
— För trehundra år sedan gömde en kung där ett dokument som bevisar att bassängen inte väljer brud, — sa ceremonimästaren. — Den skapades för att skydda kungafamiljen från en sammansvärjning.
Prins Adrian rynkade pannan:
— Varför blev vattnet då smaragdgrönt just nu?
Ceremonimästaren tog fram en gammal skriftrulle ur rummet och rullade upp den inför alla. I den stod att den som ändrade vattnets färg skulle få rätt att kräva en utredning av vilket brott som helst som begåtts vid hovet.
Isabella såg på kungen:
— Ni visste alltså att prövningen var ett bedrägeri?
Edmund teg. Sofia bleknade och försökte obemärkt backa, men ceremonimästaren stoppade henne. I dokumenten fanns brev som bevisade att det var hon som mutat tjänarna så att bassängen förblev klar och kungen kunde välja brud åt sin son efter eget gottfinnande.
Adrian avstod från det påtvingade giftermålet, och kungen gick med på en offentlig rättegång. Isabella blev varken hans brud eller en arvtagerska: hon krävde bara sanningen. Och för första gången på trehundra år hörde slottet henne fullt ut.
